Jag vill skriva nåt om att min och Almas sommar tillsammans har nått sitt slut. Om att jag älskar henne så mycket att det svämmar över i mig. Om att kärlek och rädsla för att förlora ofta går hand i hand och om att det förmodligen är mer fridfullt att älska utan att ha begär. Begäret efter att klamra sig fast och illusionen om att nånting kan vara för evigt. I den friden är jag inte (än på länge) men jag är i alla fall så otroligt tacksam för all tid jag haft med min dotter den här sommaren!!


Den här omgångenmammaledighet har haft fördelen att jag kunnat utvärdera den förra och göra vissa justeringar. Som att sänka kraven till exempel! Vi har hoppat mycket studsmatta tillsammans. Istället för att ränna runt på aktiviteter och trötta ut oss.


Vi har badat/duschat tillsammans och sen myst i handdukarna framför barbapappa. Vi har ätit chips tillsammans de kvällar hon inte har velat sova och vi har haft picknickar i parker. Imorgon väntar jobb och en ny sorts vardag. Spännande!
Mitt svenska lagomma jantehjärta älskar årstider. ALLA årstider! Jag skulle aldrig kunna leva utan dem, aldrig kunna bo i året-runt-sommar. Och här kommer beviset; att trots en galet solfattig och ruskig "det mesta regnar bort" sommar så har jag nu börjat längta till hösten. Den mysiga färgglada hösten. Tända ljus. Dricka te. Sparka i lövhögar. Bygga inomhuskojor.


Spela Fia med knuff känns höst. Min redangubbe vill aldrig mysa framför en film längre, han spelar hellre brädspel :)



Förutom en längtan till hösten (som jag vet att jag kommer ångra när mörkret, kylan och framförallt november smyger sig på) så blev jag så längtig efter hus när jag läste bok för Alma. Hemmahuset. Det odet lät helt magiskt i mina öron. Kanske för att jag kommer ihåg känslan av att ha varit ute och gått på kvällen, kanske en mörk höstdag, och närmat mig Hemmahuset. Lite frusen har jag stannat framför huset och tittat in genom upplysta fönster och sett värme och kärlek. Kännt att jag tillhör, hör hemma. Den känslan vill jag ge mina barn.


Denna veckan har varit feber, förskola och tornbygge. Bra förberedelse inför jobb nästa vecka.
I en tid då utbudet är enormt, valen är oändliga och jämförelsenojan är konstant så tror jag att vi behöver göra mindre. Mycket mindre. Jag behöver det i alla fall. Denna helg var precis vad vi behövde, oplanerad och lugn. Trots dagisbasilusker skapade vi magi i de små ögonblicken. De som inte går att planera. 


Igår hittade vi en barnvänlig plaskdamm att bada i, lycka för Alma!


Vi har även namnat kläder enligt förskolans order. Wow nu är vi föräldrar på riktigt!