När jag och min prestationsångest vill se genom smått pessimistiska och självklandrande ögon så kommer min kompletterande hälft med ord om att "vi måste våga vara vilse". Exakt vilse vill jag vara just nu! Fast ändå kämpar jag emot. Vi borde väl veta vad vi vill, hur vi vill och när vi vill? Borde ha en plan. Det har ju alla andra. Vilse hörde ju tonåren till, inte 30-årsåldern... eller? 


14 år i tidsmaskin. Sen dess har alla mina celler hunnit bytas ut TVÅ gånger. Och en hel del annat har hänt sen dess. Tonåren är en klassiker när det gäller att vara vilse i sig själv och det krävs mod (eller galenskap) att våga vara just vilse. Istället för att falla för grupptryck. Vilket vi gör ändå såklart men till sist kravlar de flesta av oss ändå ur den soppan och blir någorlunda dem vi vill vara. 


Då ska det väl inte va så jäkla svårt att vara vilsen nu?! Men på nåt sätt känns grupptrycket starkare (fast subtilare) nu. Nutid saknar också den där pirriga känslan som första ciggen, första ölen och första hånglet gav.


Men istället har nuet något mer äkta. Första pussen från mitt barn, första gången hon är på förskolan, första gången hon spelar munspel med sin pappa. Och det är just kärleken till min familj som gör att jag kan våga vara vilse i allt annat. Allt annat är väääärldsligt!



Jepp.

Kommentera

Publiceras ej