Jag börjar med det kanske lite lustiga uttalandet att jag faktiskt är tacksam för att vi har en kris. Nu ska jag inte blaja en massa om att "kris och utveckling är samma tecken på japanska", men jag tror faktiskt att den här krisen kommer göra oss starkare som familj. Föra oss närmre varann alla tre. Och jag har en känsla av att syftet med krisen är att vi ska hitta vår egen kompass som familj. Åt vilken riktning pekar våra önskningar, värderingar och förhoppningar? 


Igår hade jag och Philip ett helt dygn med bara varandra. Inte en dag för tidigt men mååånga dagar för sent! Vi åt brunch på bjärred brygga bland annat. 


Även i jobbiga stunder hittar vi energi till att göra mysiga picknickutflykter. Här testar vi vår minidrone! 
Jag har insett att en blogg är som en dagbok, fast precis tvärtom. Sedan jag var 7 år och fick min första dagbok (med Skönheten på och ett lås med pyttesmå nycklar ifall småsyskonen skulle få för sig att snoka) så har jag skrivit regelbundet. Oftare i vissa perioder och sällan i andra. Ibland kikar jag igenom dem för att se hur jag tänkte när jag var 7, 15 eller 22. Superspännande! Men återkommande i dagböckerna är att det ofta är ganska deppig text. Mycket negativa tankar. För så är det med dagböcker, där finns tillåtelse att vara ledsen, orolig eller arg. Där dömer ingen. Och framförallt så funkar det så fiffigt (för mig i alla fall) att de negativa tankarna förvandlas till negativa ord på papper som sedan göms i en bok i en låda. Befriande! Anledning till att det knappt står något om känslorna lycka, glädje eller upprymdhet är att det vid de stunderna i livet inte behövs en dagbok. 

Lååångt utlägg som egentligen bara skulle leda fram till min slutsats: att en blogg funkar tvärtom. Här skrivs det bara om de glada, positiva stunderna (eftersom dessa ord är menade att läsas av andra i motsats till att gömmas undan). Det behövs det med, men i veckan som varit hade jag behövt en riktig dagbok... en med rader på tomma sidor, och kanske ett lås :) 



Här kommer de positiva bilderna, på lyxfrukosten jag och Alma handlade imorse när Philip fortfarande sov. Väldigt väldigt gott blev det! 



Och Ica vet vad de sysslar med när de ställer fram våffeljärn till "extrapris" (yeah right) precis vid ingången, och den 20:e dessutom. Tack barnbidraget! Nu fick Alma sina första våfflor!


I helgen var jag och Alma i Småland hos min älskade familj för att fylla på med energi. Jag är väldigt tacksam att jag har dem och att vi står så nära varandra. 


Först ut på fredagen träffade vi pappa och han lagade underbart goda citronbollar i saffranssås! Sedan kunde jag ta en tupplur när Alma, morfar och moster kollade barnprogram. 



Sedan gick vi för att leka i Stadsparken och där blev det ett kärt (och helvilt!) återseende två vänner emellan. Både Liva och Alma tycker att det är jobbigt att bo så långt ifrån varann. 



Hemma hos mormor finns det mycket roligt att leka med, men inget är så roligt som att trakassera katten! På lördagen hade Alma en heldag med mormor och jag kunde ta en heldag ensam med mina systrar för första gången på över ett år. Som jag längtat! 


Gofika hos Maja, lunch på bryggan vid munksjön och sedan promenad på bondberget med underbar utsikt. Jönköping/Huskvarna är vackert! 


Energi har blivit ett intressant fenomen sen Alma kom till (det kanske det var tidigare med, men jag minns inte längre innan-barn-livet!). Den fysiska, psykiska och känslomässiga energin är väldigt sällan i balans och det är otroligt svårt att veta vilken energi jag borde satsa på i stunden. Ibland går jag all in på en av dem och då blir det kaos med de andra. Och om det är svårt att själv veta så är det ännu svårare att förklara för andra vilken energi som behövs fyllas på. Men jag och Philip jobbar på det och blir bättre och bättre! Och tack fina familj som hjälper oss så! Älskar er.