Jag har insett att en blogg är som en dagbok, fast precis tvärtom. Sedan jag var 7 år och fick min första dagbok (med Skönheten på och ett lås med pyttesmå nycklar ifall småsyskonen skulle få för sig att snoka) så har jag skrivit regelbundet. Oftare i vissa perioder och sällan i andra. Ibland kikar jag igenom dem för att se hur jag tänkte när jag var 7, 15 eller 22. Superspännande! Men återkommande i dagböckerna är att det ofta är ganska deppig text. Mycket negativa tankar. För så är det med dagböcker, där finns tillåtelse att vara ledsen, orolig eller arg. Där dömer ingen. Och framförallt så funkar det så fiffigt (för mig i alla fall) att de negativa tankarna förvandlas till negativa ord på papper som sedan göms i en bok i en låda. Befriande! Anledning till att det knappt står något om känslorna lycka, glädje eller upprymdhet är att det vid de stunderna i livet inte behövs en dagbok.
Lååångt utlägg som egentligen bara skulle leda fram till min slutsats: att en blogg funkar tvärtom. Här skrivs det bara om de glada, positiva stunderna (eftersom dessa ord är menade att läsas av andra i motsats till att gömmas undan). Det behövs det med, men i veckan som varit hade jag behövt en riktig dagbok... en med rader på tomma sidor, och kanske ett lås :)
Här kommer de positiva bilderna, på lyxfrukosten jag och Alma handlade imorse när Philip fortfarande sov. Väldigt väldigt gott blev det!
Och Ica vet vad de sysslar med när de ställer fram våffeljärn till "extrapris" (yeah right) precis vid ingången, och den 20:e dessutom. Tack barnbidraget! Nu fick Alma sina första våfflor!
Kommentera