På söndag tänkte jag lägga upp lite bilder på vår nyinredda lägenhet! Det är så sjukt svårt med inredning, i alla fall när den ska locka folk till visning, och jag önskar så att jag hade haft lite talang för det. 


Jag har inte ens talang för att skruva ihop en simpel Ikealampa. (Tänker man på det eller tror man att den ska vara sne?).


Men det gör inget, jag har talang för annat hoppas jag :) baka raw-bollar till exempel. Min lilla tiger hjälper gärna till med att rulla små raw-korvar och sen provsmaka. 


Här är nya favoritgodnattsagan! Än så länge har hon inte vaknat av mardrömmar. Jag antar att en haj inte är mer skrämmande än vilket djur som helst, det är kanske först när vi överför våra rädslor som barnet blir rädd. 

Go fredag!
Egentligen skulle jag uppdatera om min fina helg med syster, inte om mina tusen tankar om livet. Så här kommer inlägget som det skulle ha sett ut.


Älskade syster (en av dem!) hälsade på i helgen och jag passade på att dra med henne på spa! Egentid utan barn :) Det blev även shopping, fika och lek med Alma. 


Alma var lycklig över mosters besök. Ikväll när jag trodde hon hade somnat vakna hon till och sa "Tila hem Djonas, Tila tåget, hejdå" sen somna hon om. 


I torsdag hade vi fredagsmys med sushi. Jobbehelg betyder ju inte att man måste missa fredagsmyset! 

Fint avslut på veckan. Och en hel dag kvar innan måndag!
Jag känner mig splittrad. Lycklig och orolig. Förvirrad och tacksam. Hjärtat tar små glädjeskutt samtidigt som magen går med en tjock klump av sorg. Och jag vill bara hitta hem! Hem i förutsägbarheten. Jag vill försöka förtydliga men det finns risk att det blir rörigt... 

Det handlar om två parallella världar där den ena är min egen lilla bubbla som innehåller vardagsbestyr, lycka och tacksamhet i stunder med familj och vänner och samtidigt en oro över vår flytt och allt som kommer därefter (hur kommer det bli, tänk om det inte blir bra, vad vill vi egentligen). 

Den andra världen är resten av världen. Den värld som alltid har funnits men som på sistone har kommit så otroligt nära. Krig, flykt, hat och lidande. Jag träffar människor i kris och sorg varje dag på jobbet, och varje dag känner jag att vi inte räcker till. Vi som i socialtjänsten och räcker till som i att vi inte har tillräckliga resurser. Och nu pratar jag alltså inte om alla flyktingar som kommit sen i somras, det dröjer ett litet tag innan det märks hos oss på familjebehandlingen! Jag träffar barn som kom ensamma till Sverige för sex år sen. Om sex år, kommer vi då kunna hjälpa alla tusentals som kommer ensamma idag och som sen hamnat snett?

Nu blev det nog mer dagboksskrivande än bloggande. Jag behövde nog bara skriva av mig min splittring mellan dessa två världar. Härom natten drömde jag att jag la Småland på is och tvingade med Philip, Alma och en bebis i magen (bara en dröm!) till Japan för att rädda världen därifrån. 


Min tanke är att så länge vi ser allt som är vackert och kärleksfullt så finns det hopp för människan. Ibland kan man behöva en visualiseringsövning:

Föreställ dig att det inte finns någon himmel, att alla lever i nuet. 
Föreställ dig att det inte finns gränser, att alla lever i fred.
Föreställ dig att det inte finns något ägande, att alla samsas om världen i kärlek. 

Om det ändå varit mina egna ord ;)