tormenta

Det handlar om två parallella världar där den ena är min egen lilla bubbla som innehåller vardagsbestyr, lycka och tacksamhet i stunder med familj och vänner och samtidigt en oro över vår flytt och allt som kommer därefter (hur kommer det bli, tänk om det inte blir bra, vad vill vi egentligen). 

Den andra världen är resten av världen. Den värld som alltid har funnits men som på sistone har kommit så otroligt nära. Krig, flykt, hat och lidande. Jag träffar människor i kris och sorg varje dag på jobbet, och varje dag känner jag att vi inte räcker till. Vi som i socialtjänsten och räcker till som i att vi inte har tillräckliga resurser. Och nu pratar jag alltså inte om alla flyktingar som kommit sen i somras, det dröjer ett litet tag innan det märks hos oss på familjebehandlingen! Jag träffar barn som kom ensamma till Sverige för sex år sen. Om sex år, kommer vi då kunna hjälpa alla tusentals som kommer ensamma idag och som sen hamnat snett?

Nu blev det nog mer dagboksskrivande än bloggande. Jag behövde nog bara skriva av mig min splittring mellan dessa två världar. Härom natten drömde jag att jag la Småland på is och tvingade med Philip, Alma och en bebis i magen (bara en dröm!) till Japan för att rädda världen därifrån. 

Föreställ dig att det inte finns någon himmel, att alla lever i nuet. 

Föreställ dig att det inte finns gränser, att alla lever i fred.

Föreställ dig att det inte finns något ägande, att alla samsas om världen i kärlek. 

Om det ändå varit mina egna ord ;)