Det finns visst ett ord för det jag och Philip tänkte syssla med! Det som var en stor orsak till vår flytt och den idé som vi försöker hålla levande i vårt sökande efter vår plats på jorden. Downshifting är ordet. Att konsumera mindre för att kunna jobba mindre. Att få tid över istället för att äga saker. Att leva ett lugnare tempo och prioritera familjen. Växla ner helt enkelt. I en tid då alla verkar vilja växla upp. Men fasen vad svårt det är ibland att följa hjärtats röst istället för majoritetens. Eller kanske den inbillade majoriteten. För visst finns det fler som tänker som vi! 

Det är nu två månader sedan vi flyttade hit och vi har så smått börjat ana ungefär vart på jorden vi kommer att landa. Det lutar starkt åt den gamla trästaden Eksjö. Mysig liten håla med väldigt litet utbud och billiga hus, precis som vi önskar. Dessutom en turiststad om sommaren och med otroligt vacker natur runt knuten. Vi håller fortfarande drömmen om att bo på landet vid liv men får se vart vindarna för oss. 


Med trevande steg nosar vi på vår "tilltänkta stad" och idag firade vi Valborg i Eksjö och såg våren vinna mot vintern i ett spännande ryttarspel. Alma blev antingen väldigt fascinerad eller helt vettskrämd för hon rörde inte en min där hon satt på Philips axlar i en halvtimme! 


Sen har jag även hunnit med en yogamässa i Göteborg med min syster. Blev laddad med inspiration och hade sjukt kul på paryogan :) Utan andningen blir yoga ett vanligt gympapass (säger Matildas yogalärare). Med andningen blir den ett sätt att finna sig själv på. Yoga är fantastiskt för kropp och själ, men det räcker att bara uppmärksamma tre andetag per dag för att skapa en förändring i livet. 


Välkommen våren och allt du har planerat åt oss! 


Har jag skrivit om dom tidigare? Dårfinkarna? Och dönickarna? När jag var liten hade jag en favoritserie på tv som jag inte kunde få nog av. Jag har nog sett den tusen gånger, lika ofta som jag har sett "Kan du vissla Johanna" på julafton. Inte så konstigt eftersom det är samma fantastiska författare till båda. "Dårfinkar och dönickar" heter tv-serien och titeln kommer ifrån de två kategorierna människor som finns i världen. 




"Vi är alla så fyllda av krafter som vi inte känner till. Som havet, som kryllar av fiskar och alger och strömmar och liv och allsköns märkvärdig smörja. Dönickarna bygger försiktigt smala och fula broar över dessa främmande vatten. Rädda som hundar att blöta ner sig och förstöra sina skor. Vi dårfinkar kravlar omkring därnere. Vi utsätter oss för strömmarna och låter oss föras med. Även om det har sina risker. Och även om vi ses med rädsla och avsky av dönickarna."

När jag var liten ville jag så innerligt gärna vara en dårfink. När jag blev större kände jag mig mer och mer som en dönick. För inte så längesedan insåg jag att det är ett aktivt val varje människa får/bör göra. Om man ska vara dårfink eller dönick. 



Den här vackra dårfinken inspirerar mig. Jag hoppas att vi tillsammans kan inspirera Alma till att våga simma i det djupa havet och utsätta sig för strömmarna. Att hon vågar pröva och ompröva. Vågar lyssna till hjärtat och inte till normen. 


Idag var hon galet envis och ville cykla hela vägen ner till stan och tillbaka. Draghjälpen behövdes bara i sista uppförsbacken då vi gissar att hon fick rejält med mjölksyra! 
Det blir inte av att jag skriver. Varken här eller någon annanstans. Jo det kan vara att jag försökt ta semester från skärmandet, men jag tror även att det är att jag inte orkar. Känslomässigt. Orkar, eller kanske vågar inte känna efter och sen sätta känslorna i ord. Allt är lite förvirrat, obestämt, skört och nytt (och ändå ibland alldeles för gammalt!). Där kom lite beskrivande ord! 

Jag saknar Lund... Eller så saknar jag fotfäste. Vilket jag egentligen vet att jag inte heller kände i Lund sista tiden. Att våga är att förlora fotfästet en stund, bla bla. Tänk om vi vågade åt fel håll? Tänk om det vi inte vågade var att stanna kvar?

Det enda min medfött oroliga själ blir tillfälligt lugn av är Philip. Han är mitt serum. För några dagar sedan när jag som vanligt försökt förklara mina jobbiga känslor för honom så kom vi på en liknelse på vår sits. Att vi just nu är ett frö i jorden. Litet, ömtåligt och ännu utan rötter. Det senaste året har vi förberett jorden, tagit reda på vilka förhållanden som just vårt frö behöver för att gro. Utifrån de funderingarna flyttade vi hit.

Nu har vi alltså sått vårt frö och börjat vattna lite smått. Och det är DEN känslan som är jobbig, att vara i jorden men varken ha rötter eller en skymt av något grönt som växer! Som vid odling krävs tålamod och jag är alldeles för ivrig (sluta vara så hied eve!) och vill se bevis på att vi planterat rätt NU. 

Men det kommer växa, det har Philip lovat, och det är ju trots allt en trädgårdsmästare jag blev tillsammans med :) Huvudsaken är att vi vattnar vårt eget frö, och inte påverkas till att vattna någon annans. Det är svårt ibland att hålla isär vad som kommer från hjärtar och vad som kommer från andras åsikter.


Jag fortsätter på tema växter och visar en bild på när jag och Philip var på en spännande föreläsning förra veckan. Om hur man kan använda växter i naturen i läkande syfte. Bränn oss på bål ;) brännässla är förresten det nyttigaste man kan äta! 



Den här coolingen har en härlig pappavecka nu medan jag börjat jobba på riktigt. Mer om det en annan gång. Nästa vecka börjar hon förskolan. Philip börjar jobba efter det och sen är vardagen igång på riktigt. Hujedamig! 😜