Dags för lite bilder ur vår vardag. 



Vår lilla trädgårdsmästare :) hon förbereder inför jordgubbsplantorna. 


En av Philips husdrömmar har slagit in, att ha en sandsäck i trädgården och kunna träna när som helst. 



Och Almas ankomst till Parkgatan har lockat en handfull grannkompisar att komma och leka titt som tätt. Det roligaste Alma vet inget roligare än att ha cykeltävling på trottoaren! Här har favvo-grannen bundit ett maskrosdiadem.


Vi har blivit med lägenhet! En stor trea på markplan med innergård. Ett första steg, en chans att komma på plats i Eksjö för att börja knyta kontakter. Dessutom minskar den inre stressen över att finna rätt hus. Just nu är jag i grubblerier över "att bo på landet, eller inte bo på landet". Är det rädsla för att ta steget? Eller förnuftet som säger att bekvämlighet går före romantiserad fantasi?


Äntligen kom regnet. Det dämpar pollenchocken och fint-väder-hetsen. Vid regn är det okej att bara sitta inne och glo. Som grädde på moset kom även förkylning och då är det till och med okej att inte ta disken. Eller fixa saker. Även grubblerierna över framtiden kan få en paus vid regn och förkylning. 


Jag har insett att jag inte helt på egen hand klarar av att dra ner på tempot, sänka kraven på mig själv och tillåta mig att göra absolut ingenting. Utan jag behöver istället yttre omständigheter som hjälper till på traven. Förutom regn och förkylning så har jag nu i drygt två månader fått känna på vad småstadslivet gör med mig. Och det gör endast gott! I veckan som var körde jag och Alma in till Jönköping för att träffa moster Matilda. Trafiken, allt folk, alla caféer och butiker och känslan av allt som finns att göra, det är yttre omständigheter som får mitt inre att gå upp i varv. Därför är jag tacksam över att vi mellanlandade i Nässjö och insåg att det är småstadslivet vi vill leva. I helgen var vi i Eksjö på barnens dag. Det fanns en hoppborg och häst med vagn. Alldeles lagom :) 


Just det, sen skulle jag ju skriva några rader om min nyfunna smyg-Ernst också. Om en kille som instinktivt himlar med ögonen när Kirsteiger dyker upp i TV-rutan men som sen själv tassar runt barfota och pysslar i trädgården lite hela tiden. Som fäller små söta flummiga kommentarer som likagärna Ernst kunnat säga (eller redan sagt!). Exempel:

"Man kan undra vad vi sparar all tid till." (Ernst eller Philip?)

"Varför ska man gå den logiska vägen när det finns så många andra spännande vägar?" (Ernst eller Philip?)

"Undret är inte att flyga i luften eller att gå på vattnet utan att vandra på jorden" (ok, definitivt Ernst)

Det går hit, det går dit. Det går runt en liten bit. 
Livet alltså. 
Eller kanske tanken. Tanken är verkligen en evighetsmaskin, en aldrig sinande källa till funderingar och spekuleringar. Livet är en evig källa till känslor av tillfredställelse och otillfredsställelse. Samsara. Hjulet som aldrig slutar snurra. Den startar på ett kick, det är en makalös manick!


Idag har livet varit fullkomlig tillfredsställelse. Sol, sjö, skog, bad, båt, värme, familj. Och lugn. Småland mitt i prick och just vad vi har sett fram emot. Någon ville flytta upp redan i höstas, men någon annan tyckte att det var smartare att flytta upp till våren eftersom denne någon annan förutsåg att det skulle bli tufft även efter flytten och att det då skulle hjälpa att solen började titta fram. Någon annan hade rätt, och anledningen till att jag inte skriver ut några namn är förstås eftersom det inte var jag som hade rätt ;)


Det har som sagt varit väldigt tufft också den senaste tiden. Inget hus i sikte och vi behöver hitta ett hem snart där vi kan landa. Samtidigt har jag jobbat en månad och märkt att jag inte fixar ett sådant jobb just nu (plus att det blir för lång pendling när vi flyttar till Eksjö) så jag sa upp mig och är arbets(lös)sökande från och med imorgon. Sammanfattning: inget jobb och inget boende. Ingen inkomst och inget lånelöfte. Det vill säga stor orosklump i magen. Men jag vill tro att vi gör rätt! Våra val grundar sig mer på känsla än på tanke just nu och så vill vi försöka leva. Som dårfinkar. Fast alltid med överlevnadsinstinkten påkopplad, så att det alltid finns mat på bordet förstås 


Men enligt John Bowlby så överlever inte barn som får mat men ingen närhet. 

Jag är otroligt tacksam för de val vi gör tillsammans, för våra älskade familjer som stöttar och för denna otroligt underbara dag! Bilden nedan får mig osökt att tänka på låten "staten och kapitalet" haha :)


Svärmor och svärson.