Philip brukar reta mig för att jag tycker om att kika i fönster. In i andras hem alltså. Det skulle kunna vara något jag inte borde erkänna att jag gör eftersom det kanske är oartigt (kränkande? Fel?) men äh jag kan lika gärna spä på och erkänna att jag även kikar i badrumsskåp...!

Allra bäst är de fönster som finns i gamla städer, t.ex. Lund och Eksjö. För då kommer man så nära. Egentligen kikar jag inte (bara) för att få se hur andra bor utan mycket är det för att få den där härliga känslan av hemtrevnad. Fast att det är någon annans hem. Det är kanske svårt att förklara helt men på ett sätt påminner det väl om historien om flickan med svavelstickorna. Även fast stickorna gick åt så fick hon ut så mycket av att se in hur mysigt andra hade det. När hon själv satt ute i kylan.

(null)


Faktiskt har jag sedan jag var liten även tyckt om att fönstertitta in i mitt eget hem. Känslan av att veta att jag har ett hem. Känslan av att där inne bor dem jag älskar mest. Tanken att "det ser ju himla hemtrevligt ut utifrån" fast jag vet att det inte är alltid det känns så inifrån. 

Det handlar väl helt enkelt om att få perspektiv. Uppskatta det jag har. Tacksamhet! Jag kompletterar fönstertittandet med meditation. Meditation är det ultimata sättet att få perspektiv på saker utan att några yttre omständigheter först behöver ändras. Meditationens effekter är att det går att se allt på ett "nytt" sätt. Utan förbestämda idéer, förutfattade meningar eller bedömningar.

(null)


Så här mysigt firar vissa jul! Alma har satt dem framför julkalendern och varje dag byter hon kalenderavsnitt på väggen. Vi ligger såklart efter med julstöket pga förkylningar så i år får vi tyvärr strunta i att:
- putsa fönstren (tyvärr alla ni fönstertittare i vårt område)
- stöpa ljus
- stoppa korv
- stryka finskjortan

Nää nu försöker jag få till ett skämt på min egen bekostnad, det där skulle vi inte gjort hur mycket energi vi än haft! Istället blir det att vi struntar i att dammsuga, bada barnen (har de väntat två veckor kan de vänta två till!) och byta sängkläder. 

Det viktigaste med julen är ju ändå att umgås som det heter... och att Almas julklapp är fixad! Och julgodiset! Och granen! Och att Philip har två dagar på sig att fixa min julklapp ;)
Tänkte skriva om min och Philips gemensamma kompass, men fick deja vu när jag skrev rubriken och funderar på om jag redan skrivit liknande. Nåt nytt blir det säkert. 

Med kompass menar jag att vi som familj har kommit fram till en bunt med värderingar och medvetna val som vi vill sträva åt. (Eller nja barnen var/är nog inte så delaktiga i besluten, skulle vi fråga Alma hade hon valt motsatt i typ ALLT!).  Metaforiskt och fint så har vi ställt in kompassen. På bland annat:

(null)

- Enkelhet. Ett liv, en vardag, med mindre ståhej och mer tid över. Valet att vi båda jobbar deltid är sprunget ur en längtan efter att sakta ner. Hinna finnas. Så är även valet att bo i en småstad med mindre utbud. Att skala av. Välja bort. 

- Minimalism. Något vi blev helt sålda på för snart fem år sen. Minimalism är även nyckeln till "mer tid över". Genom att inte haka på köphetsen eller smittas av jämförelsenoja finns det slantar att spara för att istället köpa tid och frihet. Vi väljer att köpa mindre, köpa begagnat, köpa efter behov istället för på impuls. Vårt dyraste köp tilltalade inte belöningscentrat i hjärnan utan var istället ett aktivt val att få tak över huvudet utan att behövs bekosta det med heltidsjobb. 

(null)


- Natur. Det känns lögn att skriva om en längtan efter närhet till natur när den enda utomhusluft jag fått den senaste tiden är till och från förskolan (alltså 5x2 minuter...). Men jag tröstar mig med att vi faktiskt var ute i skogen flera gånger i veckan i somras, särskilt under blåbärssäsongen! Skillnaden mellan en promenad i villakvarter eller i skogen är att jag i skogen aldrig tänker "oj vilken snygg veranda grannen har byggt, vi borde nog fundera över vår..". 

Slutliga tankar: jag har aldrig seglat utan min kunskap om kompasser konmer ifrån typ pirates of the carribean, och där i alla fall så verkar det som att man FÖRSÖKER hålla kurs men att vindarna sliter och drar i skutan. Så är det även för oss tänker jag. Ibland är det så otroligt svårt att inte dras med åt ett annat håll än det vi strävar mot. Ibland sker det omedvetet och ibland finns bara inte orken. Ibland handlar det om att vi känner oss lite ensamma på vår segling. Men det kanske är för att vi tittar åt fel håll. Jag hittade nyligen en bra blogg om sådant som intresserar oss, Sandra Junhammar heter hon som skriver, och det är guld värt att läsa om andra som tänker lika. 

Nu godnatt!

Granen står så grön och grann och stadigt (jag har förankrat med tunga kullerstenar som jag slagit in i julpapper). Ute är mörkt och kallt och jag ligger i soffan under filten. Sex nätter före jul (alltså med stort mellanrum mellan sex och nätter). Och eftersom jag drog vinstlotten och la det barn som somnade snabbast ikväll så har jag en bloggstund över! Det får bli lite bildvisning.

(null)

Ett tips på julpynt är gammeldagsa mobiltelefoner. Bättre användning än så har jag tyvärr inte haft av den. Idén var god (en snäll förstående klapp på min axel) men i praktiken gjorde förnuftet för mycket motstånd. Jag har byggt upp för mycket bekvämligheter i iphonen. Utan den har jag ingen koll på när pms-monstret förväntas dyka upp. Eller vad mitt saldo på matkontot är. Utan den har jag ingen som påminner mig när jag ska byta linser, ställa ut soptunnan inför hämtning eller att jag inte får glömma d-droppaminerna (Almas ord). Och, hemska tanke, utan iphonen inga mms på min underbara systerdotter!

(null)

Som kompromiss har jag valt att ha telefonen på ett "fast" ställe om dagarna. Enda gången jag flyttar på den är när jag lämnar huset. Ja, och nu uppenbarligen hehe. 

Mer att berätta? Statusen är trött som vanligt, efter en helg då Philip jobbat sammanlagt 38 timmar.. på EN helg. Nu startar vi en ny vecka med nya spännande vardagsutmaningar och vi inleder med att vara förkylda, alla fyra. Eftersom det ibland är skönt att jämföra så vill jag intala mig att även di kongliga småbarnsföräldrarna har det kämpigt ibland. Eller misstolkar jag uttråkade miner för trötta?

(null)


Julen, Almas hembakta pepparkakor, hennes roliga och tokiga förklaringar på allt, Smillas gulliga framsteg och envishet och vetskapen om att det är mindre än tre veckor tills jag och Philip har en hotellnatt inbokad BARA VI TVÅ - det får mig att orka :)

(null)