Tänkte skriva om min och Philips gemensamma kompass, men fick deja vu när jag skrev rubriken och funderar på om jag redan skrivit liknande. Nåt nytt blir det säkert. 

Med kompass menar jag att vi som familj har kommit fram till en bunt med värderingar och medvetna val som vi vill sträva åt. (Eller nja barnen var/är nog inte så delaktiga i besluten, skulle vi fråga Alma hade hon valt motsatt i typ ALLT!).  Metaforiskt och fint så har vi ställt in kompassen. På bland annat:

(null)

- Enkelhet. Ett liv, en vardag, med mindre ståhej och mer tid över. Valet att vi båda jobbar deltid är sprunget ur en längtan efter att sakta ner. Hinna finnas. Så är även valet att bo i en småstad med mindre utbud. Att skala av. Välja bort. 

- Minimalism. Något vi blev helt sålda på för snart fem år sen. Minimalism är även nyckeln till "mer tid över". Genom att inte haka på köphetsen eller smittas av jämförelsenoja finns det slantar att spara för att istället köpa tid och frihet. Vi väljer att köpa mindre, köpa begagnat, köpa efter behov istället för på impuls. Vårt dyraste köp tilltalade inte belöningscentrat i hjärnan utan var istället ett aktivt val att få tak över huvudet utan att behövs bekosta det med heltidsjobb. 

(null)


- Natur. Det känns lögn att skriva om en längtan efter närhet till natur när den enda utomhusluft jag fått den senaste tiden är till och från förskolan (alltså 5x2 minuter...). Men jag tröstar mig med att vi faktiskt var ute i skogen flera gånger i veckan i somras, särskilt under blåbärssäsongen! Skillnaden mellan en promenad i villakvarter eller i skogen är att jag i skogen aldrig tänker "oj vilken snygg veranda grannen har byggt, vi borde nog fundera över vår..". 

Slutliga tankar: jag har aldrig seglat utan min kunskap om kompasser konmer ifrån typ pirates of the carribean, och där i alla fall så verkar det som att man FÖRSÖKER hålla kurs men att vindarna sliter och drar i skutan. Så är det även för oss tänker jag. Ibland är det så otroligt svårt att inte dras med åt ett annat håll än det vi strävar mot. Ibland sker det omedvetet och ibland finns bara inte orken. Ibland handlar det om att vi känner oss lite ensamma på vår segling. Men det kanske är för att vi tittar åt fel håll. Jag hittade nyligen en bra blogg om sådant som intresserar oss, Sandra Junhammar heter hon som skriver, och det är guld värt att läsa om andra som tänker lika. 

Nu godnatt!

Kommentera

Publiceras ej