Det är inte länge jag lyckas hålla gnistan vid liv när det kommer till bloggen, eller någon social media för den delen. Till en början känns det roligt och på ett sätt kreativt. Sen går det snabbt till att kännas som en börda. Något som stressar upp mig. Både jag och Philip är hemskt stresskänsliga sen vi brände oss, men vi är även hemskt duktiga på att lägga energin rätt idag jämfört med tidigare. Och när livet är så pass maxat som det är nu så blir internet en energitjuv.

(null)
Ute och natur fyller på energin.

Jag skriver internet (dels för att det får mig att låta som en tant haha) för att det innefattar ALLT och eftersom jag ibland inte ens fixar att ha tillgång till allt det som interner ger. När det finns i telefonen så blir tillgången till Google, FB, instagram, bloggar, poddar, med mera, alldeles för nära och det funkar inte alltid. För mig. Eftersom jag har en alldeles för överaktiv hjärna som suger åt sig all info och bestämmer sig för att ha den infon konstant snurrande i tankarna. Går inte stänga av! Till tankarna kopplas känslor och plötsligt kan jag gå runt och känna en miljon olika känslor över saker som inte är ett dugg relevanta. 
Just nu.
I min vardag.
Det är liksom tillräckligt med känsloliv ändå med två små och deras behov. Tillräckligt med tankar kring vad ska barnen ha för vinterkläder i år? Skulle jag eller Philip boka besiktning? Får inte glömma att min svåger fyller år snart, fan jag glömde min kompis födelsedag förra veckan, är det dags att byta till storlek 5 på Smillas blöjor? Undra vad det är som låter i köket.. ÄGGEN! Kokta i cirka 30 minuter nu. De kanske går att äta, vi har ju ingen annan mat hemma.

Ja. Lite tankeexempel bara :)

Fast det med äggen har hänt en himla massa gånger. Vi har ju en äggklocka kom jag på nu.

Barnen både tar och ger energi. Men framförallt är det dem jag vill lägga min energi på.

Sååå vi får se om jag skriver nåt mer efter detta inlägg. Här kommer ett avslöjande; en Nokia 3310 är på väg på posten för att landa i min hand på prov. För att testa en månad. Inte utan internet. Den dagen vi varken har teve ELLER internet får våra nära och kära gärna knacka på med en intervention ;) 

Men testa att slippa blanda telefon och Internet. Kolla dator när jag vill. Ta emot samtal och sms fritt från annat. Vi får se. Fight the power, stick IT to the man. (Philips skämt sen vi såg Viggo mortensons film the Captain).

Energibollar på thimons i sällskap av min fina Alma. Lätt att gissa om det tar eller ger energi!

Kom i snack på öppna förskolan igår. Med en icke-småbarnsförälder. Snack om "alla krav och måsten" på föräldrar idag men framförallt om sociala mediers skuld till en "onyanserad bild" av hur andras liv ser ut. Jämföra jämföra jämföra. Alla andra verkar hinna med så mycket. Ha det så mysigt och glatt hela tiden. Såklart är det inte så. Icke-småbarnsföräldern menade, så förnuftigt, att det gäller att inse att den ensidiga bilden inte stämmer. Vara kritisk till det som visas upp.

Jaaaaa det är så himla snusförnuftigt och alldeles alldeles omöjligt att säga emot. MEN DET GÖR INGEN SKILLNAD! Sluta ge mig dåligt samvete för att jag jämför. Sluta lägga ansvaret i mina egna händer för vad jag "väljer" att ta del av i t.ex. sociala medier. Men även i tidningar, tv, böcker, i fikarummet på jobbet, på släktkalaset och så vidare i all oändlighet. För vi får ju ta del av andras verkligheter hela tiden. Vi jämför våra val med hur jobbarkompisen har det, vad forskningen säger (ånej den säger emot sig själv, hur ska jag då göra?!), vad sa Bvc nu senast egentligen och hur gjorde våra föräldrar då? 

Tiderna har alltid förändrats. Såklart. Men när jag var 12 år skaffade pappa vår första dator. Och INTERNET. (Och netmeeting där lilla flickan jag satt och chattade med kineser, amerikaner och österrikare till musik av vaya con dios. Aah minnen!). Det är 20 år sedan och idag har vi internet i fickan. Jag är helt övertygad om att just den utvecklingen är den största prövningen för småbarnsföräldrar idag. Inga tidigare generationer har behövt förhålla sig till sociala medier, det konstanta nyhetsflödet, skärmtid, "förenklingen" med e-tjänster, informationen på Google, den blixtsnabba kommunikationen med andra människor, gps, och att aaaalltid kunna vara uppkopplad (och typ alltid välja att vara det). Det går inte backa bandet och det går inte att låta det rulla på. Det är min övertygelse. Vi måste uppfinna ett vettigt förhållningssätt. För våra barns skull. För vår psykiska hälsas skull. 

Jag har svårt att hitta balansen. Försätter leta. Är ganska säker på att den röda tråden gick väldigt förlorad i denna text, precis som i vardagen!
OBS, det är inte babyn på bilden som skapat kaoset ;)




Idag har jag tränat. Tränat som i rört på kroppen. I 45 minuter! Tre kvartars afropuls för föräldralediga, det var jag, Smilla, en annan mamma och hennes bebis som svettades ikapp. Nja bebisarna tog det rätt lugnt förresten, de insåg väl att det var mammorna som behövde det här. 


Eftersom jag inte kunnat springa på länge (vilket är min favorit pga enkelheten) utan att få för ont i bäckenet så har jag inte svettats sen... öhm, sen när då? Och det var en helt underbar känsla! Eller visst har jag svettats tusen gånger mer än jag gjorde idag, t.ex. varje gång jag ska komma iväg med två barn till förskolan på morgnarna, men absolut inte med samma härliga endorfinkick.


Afropuls i gamla regementets lokaler. Bättre sätt att använda pengarna på.

Kom sedan hem för att ge mig själv och min bebis mat samtidigt som jag lyssnade till nytt fantastiskt poddavsnitt av food pharmacy. Gillar tanken på att betrakta mat som medicin. På ett sätt blir det enklare att välja rätt då. Jag har ju verkligen snöat in på det här med kostens betydelse för hälsan. (Efter förmiddagens endorfiner blir det ännu tydligare för mig hur viktig motion är också, men med sömnbrist och tidsbrist blir det bara ångest att tänka på det med).


Hade egentligen velat skriva hur mycket som helst om just kost och dess samband med både fysisk och psykisk hälsa, men det finns ju poddar och böcker som får fram sitt budskap så mycket bättre. Fast om jag får drömma stort (och det får man alltid!) så skulle jag lyckas övertala en skola att förändra sina luncher och sen mäta elevernas resultat före och efter. Tänk: en halvtimmes motion varje skoldag (check på den i Eksjö) OCH näringsrik mat i skolmatsalen. 

OCH mobilförbud på hela skolan.
OCH en kvarts avslappningsövning om dagen. 

Tänk vilka förutsättningar vi hade gett barnen! De hade kunnat förändra världen, på riktigt!

Nu skenar drömmandet iväg. Skulle blivit rektor istället för skolkurator :)




Smillas kost består till viss del av löv från golvet. Fibrer?

Jag väljer av nån anledning rubrik först, för att ha nån sorts koll på vad jag ska skriva om. Sedan skriver jag något som har noll med rubriken att göra. 


I alla fall, Philip sa häromdagen att den största gåvan man kan ge någon annan (särskilt nuförtiden) är att visa sina egna svagheter. Så enkelt, så svårt. Om detta får det bli ett senare inlägg.