Ordet empati väcker mycket känslor och tankar i mig av nån anledning. Dels kan jag känna glädje över ordets innebörd och på ett sätt hopp om människan och världen. Att ha förmågan att känna empati, eller utveckla empati, är en stor del av att vara människa tänker jag.


Samtidigt kan jag bli galen av frustration och irritation över ordet empati! Eller kanske inte av just ordet utan snarare av förväntningen som ligger bakom. Förväntningen att få uppleva empati ifrån en annan människa när det behovet finns. Förväntningen att den andre har samma idé som jag kring vad empati innebär. Förväntningen på mig själv att jag ska klara att visa empati för någon annan.

Hit vill jag komma: jag har alltid tänkt att empati är att förstå en annan människa, fast UTAN att ha behövt uppleva samma sak som den andre. UTAN att någonsin ha varit i exakt samma situation (för det är ju inte möjligt, alla har olika förutsättningar och alltså olika situationer) ska man kunna förstå nån annans känslor. Här blir det ju egentligen knasigt med ordet förstå, istället passar ordlistans definition om bättre där det står att empati är att ha förmåga till inlevelse i andra människors känslor.

Jag vill också komma till detta: att vara empatisk är, enligt mig, att bekräfta den känsla en annan människa går med. "Aha du känner dig irriterad för att jag inte förstår dig". Konstig exempel. För att bli mer personlig kan jag ta alla de exempel då jag inte kännt förståelse (inlevelse under jag nu) ifrån andra alla de miljontals gånger då jag vågar öppna upp mig om hur jobbigt det kan vara med sömnbrist. Eller brist på egentid. Eller brist på relationstid. Eller brist helt enkelt!

I dagens problemlösar-samhälle får jag istället kastat till mig "välmenad" peppning som: 
- Men såå farligt kan det väl inte vara?
- Kan det inte vara att ni gör något fel då?
- Det blir säkert bättre snart, var lite positiv! 

Att släta över någons känsla är poppis. Trots att man inte har en aning om hur den den andre egentligen har det. För orkar vi lyssna på det? Tänk om vi inte har något peppande att säga?

Tänk om det är JUST DET som är grejen, att vi inte ska peppa. Eller förminska problemet. Eller ifrågasätta. Utan mer "ojdå det kan jag föreställa mig att det är jobbigt!"

"Inleva" mig att det är jobbigt. Kan man säga så?

Philip är ett exempel på en empatisk person, trots att jag tusen gånger har skrikit på honom "men du förstååååååår ju inte".
Jag vill fostra mina barn till empatisk förmåga. Hur gör jag det?? To be continued...

Kommentera

Publiceras ej