Denna uttjatade mammakänslan av att inte räcka till... Hur botar man den egentligen? Philip hörde någonstans att det är just känslan av otillräcklighet som driver människan framåt. Som får oss att vilja förbättra och utveckla. Kanske är det därför känslan är så vanlig hos mammor (och pappor förstås). För att vi ska bli bättre föräldrar åt våra barn. För att barnen är framtiden. Äsch vad klyschigt det blev.
Denna veckan har jag känt mig jagad av otillräcklighetskänslan. Nej förresten jag har försökt jaga ikapp den på nåt vis. Försökt räcka till för ALLA. Lekt Daidalos labyrint och fikat på Lennarts konditori. Låtit Philip komma iväg på träning. Gurglat ikapp med Smilla.
Försökt vara en tålmodig och glad mamma. En positiv och kärleksfull partner. En förstående och inlyssnande syster. En tacksam dotter.
Med andra ord en vecka bäddad för bråk och tårar...
Tillsammans med mycket kärlek förstås!
Sedan vill jag skriva ett par ord om en annan jobbig känsla. Eller snarare fenomen. Fenomenet att jämföra sig. Vilket kan väcka flera olika känslor. Avundsjuka. Ångest. Skuld. Bitterhet. Att jämföra sig måste oxå vara biologiskt på något sätt. Ha något med flockbeteende att göra. Men vete sjutton om det leder till utveckling, snarare avveckling. En fin berättelse om att jämföra handlar om en kvinna som visar upp en ros för en grupp människor. Rosen är precis som rosor är. När hon sedan håller upp en tusensköna i andra handen kan hon konstatera att rosen är större än tusenskönan. Därefter lägger hon ifrån sig tusenskönan och tar upp en solros. Hon konstaterar att rosen är mindre än solrosen. Attributen stor eller liten fanns inte för rosen innan den blev jämförd med.
Min tanke är att jag kan låta känslan av att inte räcka till få vara där, så länge jag inte jämför mig och får för mig att alla andra klarar allt så mycket bättre!
