Äntligen kom regnet. Det dämpar pollenchocken och fint-väder-hetsen. Vid regn är det okej att bara sitta inne och glo. Som grädde på moset kom även förkylning och då är det till och med okej att inte ta disken. Eller fixa saker. Även grubblerierna över framtiden kan få en paus vid regn och förkylning. 


Jag har insett att jag inte helt på egen hand klarar av att dra ner på tempot, sänka kraven på mig själv och tillåta mig att göra absolut ingenting. Utan jag behöver istället yttre omständigheter som hjälper till på traven. Förutom regn och förkylning så har jag nu i drygt två månader fått känna på vad småstadslivet gör med mig. Och det gör endast gott! I veckan som var körde jag och Alma in till Jönköping för att träffa moster Matilda. Trafiken, allt folk, alla caféer och butiker och känslan av allt som finns att göra, det är yttre omständigheter som får mitt inre att gå upp i varv. Därför är jag tacksam över att vi mellanlandade i Nässjö och insåg att det är småstadslivet vi vill leva. I helgen var vi i Eksjö på barnens dag. Det fanns en hoppborg och häst med vagn. Alldeles lagom :) 


Just det, sen skulle jag ju skriva några rader om min nyfunna smyg-Ernst också. Om en kille som instinktivt himlar med ögonen när Kirsteiger dyker upp i TV-rutan men som sen själv tassar runt barfota och pysslar i trädgården lite hela tiden. Som fäller små söta flummiga kommentarer som likagärna Ernst kunnat säga (eller redan sagt!). Exempel:

"Man kan undra vad vi sparar all tid till." (Ernst eller Philip?)

"Varför ska man gå den logiska vägen när det finns så många andra spännande vägar?" (Ernst eller Philip?)

"Undret är inte att flyga i luften eller att gå på vattnet utan att vandra på jorden" (ok, definitivt Ernst)

Kommentera

Publiceras ej