Idag har jag tränat. Tränat som i rört på kroppen. I 45 minuter! Tre kvartars afropuls för föräldralediga, det var jag, Smilla, en annan mamma och hennes bebis som svettades ikapp. Nja bebisarna tog det rätt lugnt förresten, de insåg väl att det var mammorna som behövde det här. 


Eftersom jag inte kunnat springa på länge (vilket är min favorit pga enkelheten) utan att få för ont i bäckenet så har jag inte svettats sen... öhm, sen när då? Och det var en helt underbar känsla! Eller visst har jag svettats tusen gånger mer än jag gjorde idag, t.ex. varje gång jag ska komma iväg med två barn till förskolan på morgnarna, men absolut inte med samma härliga endorfinkick.


Afropuls i gamla regementets lokaler. Bättre sätt att använda pengarna på.

Kom sedan hem för att ge mig själv och min bebis mat samtidigt som jag lyssnade till nytt fantastiskt poddavsnitt av food pharmacy. Gillar tanken på att betrakta mat som medicin. På ett sätt blir det enklare att välja rätt då. Jag har ju verkligen snöat in på det här med kostens betydelse för hälsan. (Efter förmiddagens endorfiner blir det ännu tydligare för mig hur viktig motion är också, men med sömnbrist och tidsbrist blir det bara ångest att tänka på det med).


Hade egentligen velat skriva hur mycket som helst om just kost och dess samband med både fysisk och psykisk hälsa, men det finns ju poddar och böcker som får fram sitt budskap så mycket bättre. Fast om jag får drömma stort (och det får man alltid!) så skulle jag lyckas övertala en skola att förändra sina luncher och sen mäta elevernas resultat före och efter. Tänk: en halvtimmes motion varje skoldag (check på den i Eksjö) OCH näringsrik mat i skolmatsalen. 

OCH mobilförbud på hela skolan.
OCH en kvarts avslappningsövning om dagen. 

Tänk vilka förutsättningar vi hade gett barnen! De hade kunnat förändra världen, på riktigt!

Nu skenar drömmandet iväg. Skulle blivit rektor istället för skolkurator :)




Smillas kost består till viss del av löv från golvet. Fibrer?

Jag väljer av nån anledning rubrik först, för att ha nån sorts koll på vad jag ska skriva om. Sedan skriver jag något som har noll med rubriken att göra. 


I alla fall, Philip sa häromdagen att den största gåvan man kan ge någon annan (särskilt nuförtiden) är att visa sina egna svagheter. Så enkelt, så svårt. Om detta får det bli ett senare inlägg.

Kommentera

Publiceras ej