Har jag skrivit om dom tidigare? Dårfinkarna? Och dönickarna? När jag var liten hade jag en favoritserie på tv som jag inte kunde få nog av. Jag har nog sett den tusen gånger, lika ofta som jag har sett "Kan du vissla Johanna" på julafton. Inte så konstigt eftersom det är samma fantastiska författare till båda. "Dårfinkar och dönickar" heter tv-serien och titeln kommer ifrån de två kategorierna människor som finns i världen.
"Vi är alla så fyllda av krafter som vi inte känner till. Som havet, som kryllar av fiskar och alger och strömmar och liv och allsköns märkvärdig smörja. Dönickarna bygger försiktigt smala och fula broar över dessa främmande vatten. Rädda som hundar att blöta ner sig och förstöra sina skor. Vi dårfinkar kravlar omkring därnere. Vi utsätter oss för strömmarna och låter oss föras med. Även om det har sina risker. Och även om vi ses med rädsla och avsky av dönickarna."
Idag var hon galet envis och ville cykla hela vägen ner till stan och tillbaka. Draghjälpen behövdes bara i sista uppförsbacken då vi gissar att hon fick rejält med mjölksyra!
När jag var liten ville jag så innerligt gärna vara en dårfink. När jag blev större kände jag mig mer och mer som en dönick. För inte så längesedan insåg jag att det är ett aktivt val varje människa får/bör göra. Om man ska vara dårfink eller dönick.
Den här vackra dårfinken inspirerar mig. Jag hoppas att vi tillsammans kan inspirera Alma till att våga simma i det djupa havet och utsätta sig för strömmarna. Att hon vågar pröva och ompröva. Vågar lyssna till hjärtat och inte till normen.
Idag var hon galet envis och ville cykla hela vägen ner till stan och tillbaka. Draghjälpen behövdes bara i sista uppförsbacken då vi gissar att hon fick rejält med mjölksyra!
Kommentera