Igår följde jag med min syster på en föreläsning som handlade om psykisk ohälsa. Om verklighet kontra ideal, om resurser kontra krav, om prestation kontra självkänsla, om individualism kontra gemenskap och om hallon-lakrits dödskallens kluvenhet. Med andra ord hann föreläsaren (Cajsa Tengblad) klämma in rätt mycket tankar på bara en timma, men mer tid behövdes inte för att ge oss något att fundera på. 

Vi alla i publiken mmm-ade åt alla självklarheter som sades. Som att vi ställer för höga krav på oss själva. Att vi jämför oss för mycket med andra, eller snarare med fantasibilden av hur andra har det. (Hon sa att om vi alla hade gått med våra liv i två genomskinliga plastpåsar så hade ingen velat byta liv med någon annan). Att vi sover och vilar för dåligt. Att vi lägger för mycket tid åt att stirra på skärmar. (Vi är rädda för att missa något eller dissa någon). Att vi inte vet hur vi ska hantera obekväma känslor NÄR och INTE OM livet är jobbigt. Den psykiska ohälsan har ökat och hon berättade att idag är det många som behöver åka in till psykakuten för att det tar slut med ens partner. Vi är vilse. Och vi är ensamma. På en PowerPoint bild visar hon en annorlunda karta över världens länder utifrån människornas känsla av gemenskap. Sverige är det mest individualiserade landet. Här får var och en klara sig själv, enligt kartan.

Mmm, tänkte vi. Självklart men ändå så svårt att förändra. Men inte omöjligt! Jag bröt ihop en lång sväng i förrgår av kollaps efter ett halvårs (ett års.. två års?!) jobbigheter, en omfattande flytt och en insikt i att vi ännu inte landat och hittat vår plats på jorden. Det allra värsta var att jag kände mig svag och skämdes lite över det. Tills jag tillät mig vara svag och istället växte. Att tillåta sig vara, och kanske framförallt VISA, sig svag är det som ger oss kraft att vara starka. Tror jag. Alla människor är hälften mörk lakrits och hälften röd hallon. Även de som inte låtsas om det.

De flesta har en First aid kit för eventuella fysiska skador. Det vi behöver är även en för själen. En beredskap inför när, inte om, livet blir jobbigt. Vi behöver bli bättre på att be om och ta emot hjälp. Och på att göra det som vi vet att vi mår bra av.



Det här mår jag bra av och är något jag vill prioritera :) 

Kommentera

Publiceras ej